huvudbild vy

 

Anteckningar Sparreholmarn Arkiv Medborgarn Tätorter Kommunen Sparreholm Skebokvarn Årdala Slott och kojor Byråkrati Politik Politikerna Tjänstemännen Mitt i Sörmland Ritat i Helgesta Historia Framtiden Företag Föreningar Internet Båven Hästö Björkhult Sparreholms skola Sigridslunds skola Bygderåd Äldrevård Miljöproblem Bilder Turism Järnvägen Husprojektering Goda och dåliga råd Hållplats Utkast

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad finns att läsa i Sparreholmarn

 

Osorterad information om det mesta.  Sparreholmarn är skriven av Tonny Svensson med mycken ironi, en del stonnyatir, möjligtvis lite sarkasm när magen är sur. För det mesta skriver jag med stort allvar. Mitt favoritperspektiv är underifrån. Jag är en typisk B-människa som talar åt helvitte för eftertänksamt.

 

Född och uppvuxen i Sparreholm med ena foten i arbetarlägret och den andra i småborgerligheten. Till Stockholm för ingenjörs- och officersutbildning. Fastnade på Lidingö i ett marknadsledande byggkonsultföretag. Tillbaka till Sparreholm och egen företagssamhet i Helgesta. Vårt företag gör bygghandlingar till entreprenörer i Stockholm, Västerås och Eskilstuna i huvudsak.

 

Jag finns nånstans i mitten, ibland socialdemokrat, ibland socialliberal. ibland socialnaturist om det finns nåt sånt. Jag hyllar den långsamme, men idogt arbetande medelmåttan med dåligt minne men med förmåga att tänka egna tankar,

som inte ger sig förrän allt blir bra.

Bra minne=bra chef, Dåligt minne=bra ledare 

 

Jag har cancer sen många år tillbaka som inte tillåter fullt ut aktiviteter från förr, Båvenfreak, kanotist, seglare, båtbyggare, racervärsting som ung, epikuré, vindrickare, överviktig matälskare, trubadur, amatörkluddare, skridskofantast, bandyist, badmintonist med bollkänsla, pacifist (det finns alldeles för få i svenska försvaret)

Tonny Svensson alias redaktörn som är på väg ut ur medelåldern skriver alldeles själv, utan anknytning till särintessen, organisation eller företag. Jag är en bloggare som alla andra. Ämnet, "att granska och försöka förstå det organiserade lokalsamhället" gör mig dock till ovän med många.

 

Intresset för kommunen väcktes när jag hyrde ut mitt barndomshem till ett kommunalt socialfall. Dotter till en fackpamp tillika kommunpolitiker. När problem uppstod häpnade jag över tjänstemäns och politikers ovilja och oförmåga att kommunicera. Det var en annorlunda upplevelse som jag behövde bearbeta. Nu har frustrationen dämpats och ilskan över det som hänt är borta.

 

Det märkvärdiga har nu inträffat att jag börjat tycka synd om alla villrådiga och känslokalla maktmänniskor i kommunen. Det är framför allt synd om alla underkuvade anställda som indoktrineras att tro att deras arbetsinsats är samhällsnyttig.

Insikten om motsatsen gör människor sjuka. Ingen dör av att göra ett meningsfullt arbete.